Ett vinnande koncept

Smart drag av denna trogna gamla bloggportal att fräscha upp så en kan göra betydligt fler layouter än tidigare. Det fick mig att klicklickklicka runt här och fixfixfixtrixa ihop en ny layout och styra upp ett nytt inlägg för första gången sedan Stockholm brann.

Så gó vänner, detta har hänt sedan sist:

• Jag har häcklat monarkin i allmänhet och kronprinsessbröllopet i synnerhet.
• Mitt kollektiv har fått tillökning i form av Den Snyggas sockersöta pojkvän som vi kan kalla för Pop-Pop eftersom ingen härmar en påse mikropopcorn som han.
• Det har blivit sommar.
• Mina lesbiska väninnor har bytt flickvänner i snitt en-två gånger var. Det lesbiska relationsflödet följer med andra ord samma gamla vanliga statistiska standardkurva som alltid. Inget nytt under solen på den fronten.
• Jag och min man har så sakteliga börjat planera för ett framtida samboskap.
• Jag har häcklat monarkin lite till och toppat detta med att planera att fira den kommande midsommaraftonen i Ockelbo.
• Jag har blivit kär i min yogapraktik och beroende av densamma.
• Jag har börjat dricka soyalatte istället för komjölkslatte. Jävligt 2010.
• Jag är alltjämt snusfri. Pengarna jag sparat på detta ska jag nästa vecka lägga på en tandläkarräkning. Denna har jag ådragit mig på grund av att min tandläkare upptäckte ett gäng kariesangrepp i min mun. Dessa har med största sannolikhet drabbat mig på grund av att jag inte längre snusar och därmed inte är basisk i käften dygnet runt. Känn ironin gällande det faktumet.
• Jag har blivit med bil.

Frågor på det?

Det går utför..

med bloggen och uppför med livet. Tråkigt för bloggen. Gött för mig att det inte är tvärtom.

Jag tänker att bloggen numera är halvpausad och försatt i ideläge och att det är helt okej.

Jag återkommer när lusten att skriva infaller helt enkelt. När det kan tänkas bli har jag ingen som helst aning om. Kanske i morgon. Kanske om en vecka. Kanske om en månad. Eller flera.

Tills dess; ta hand om er, ät glass i solen och slå volter i gröngräset. Tjing.

Den förbannade kroppen

Sedan en tid tillbaka är jag återförenad med en stor kärlek och passion, ashtanga vinyasa yoga. Jag är oerhört innerstadig och väldigt 2010 när jag cirka tre gånger i veckan möter upp mina lesbiska väninnor för att utföra denna yoga i en trendig yogastudio i en ännu trendigare del av Söder.

Hela arrangemanget är fantastiskt. Förutom en sak. Kroppen. Den förbannade kroppen. I gammal god stil är den egentligen för ful och stor för sammanhanget men eftersom den är den enda kropp jag har är det den jag vackert får lov att ta med mig till min yogaträning.

Jag går på en rad olika pass för en rad olika instruktörer. En av dem är bäst. Hon är lugn, pedagogisk och trots att hennes pass är mest fysiskt ansträngande, får jag alltid en känsla av att jag kan klara vad som helst när hon ger instruktioner. Det är någonting i hennes hela uppenbarelse som ger denna känsla. En god pedagog helt enkelt. Rätt person på rätt plats. När jag iakttagit henne har jag tänkt att hon, hon måste vara en person som inte har några kroppsissues. Jag har grundat detta antagande på att hon är smal och musklad på ett sätt som en bara är om en har praktiserat yoga varje dag i många många år.

I dag hittade jag henne på facebook. Av en slump. Vi har en gemensam vän tydligen. "Där är ju hon, coola yogainstruktören" tänkte jag och klickade in på hennes profil. Där fanns en länk till en blogg. En välskriven blogg. Så pass välskriven att jag fastnade. I ett inlägg från 2008 står att läsa följande mening. "Min egna kroppsuppfattning är nästintill obefintlig". Min egna kroppsuppfattning är nästintill obefintlig.

Varje gång jag möter en person som har en kroppsuppfattning en bit ifrån verkligheten och som enligt min mening absolut inte "borde" ha det, är min omedelbara reaktion fortfarande förvåning. Märligt egentligen. Vid detta laget borde jag verkligen veta bättre än att bli förvånad. Jag borde veta att var och varannan människa har en snedvriden kroppsuppfattning oavsett hur deras kroppar ser ut.

Det var egentligen bara det jag ville säga. Att jag blev förvånad. Det här inlägget har med andra ord ingen poäng mer än att jag behövde sätta ord på en del tankar gällande kroppen. Den förbannade kroppen.

Svar från postkodlotteriet

Hej!

Tack för ditt mail.

Vi vill naturligtvis inte skicka reklam till dem som inte
vill ha det. Därför har vi lagt in en spärr så att kommande
reklamutskick inte skickas till dig. Det kan dock hända att
du får ytterligare något utskick från oss eftersom våra
reklamutskick trycks och tillverkas någon månad innan de
skickas ut. Vi ber om överseende med detta.

Vänliga Hälsningar
Amanda

KUNDSERVICE
Telefon 0771-22 55 22
Adress Novamedia Svenska PostkodLotteriet AB
Box 24297, 104 51 Stockholm
Web http://www.postkodlotteriet.se
Fax 08-662 58 70

Du kan även besöka vår hemsida
http://www.postkodlotteriet.se/Kundservice/Frgor-och-
svar.htm för att få hjälp med de vanligaste frågorna.

Mail till postkodlotteriet

Jag har tröttnat på deras adresserade reklamterror helt enkelt.


Hej!
Ni har, de senaste åren, skickat ett par brev i månaden till mig. Adresserad reklam som jag börjar bli mer än lovligt trött på. Jag vill därför be er att ta bort mig ur ert adressregister. Låt gärna portokostnaden ni kommer att spara på detta gå till den välgörenhet som ni så noga skriver att ni jobbar för och dra er inte för att känna er lite nöjda över att bespara miljön några papper om året.

Tack på förhand!

Förra veckans tvångstanke de luxe

Det var snökaos i Stockholm förra veckan, det kan knappast någon ha missat. Folk klagade som fan och det var lynchstämning på Gullmarsplan. Jag gav mig ut i detta kaos med Den Snygga i släptåg, muttrandes och svärandes över sakernas tillstånd.

Ersättningsbussen från vår förort till Gullmarsplan tog i runda slängar en timme, när vi hade åkt i ungefär 5 minuter fick jag syn på en bekant, i ytterligare 5 minuter försökte jag undvika samma bekant, något som visade sig vara en smärre omöjlighet i en situation skrämmande lik Bombays kollektivtrafik. Situationen blev till slut sådan att vi inte hade så många andra alternativ än att hälsa på varandra. Vi pratade stapplande om vädret och den aktuella kollektivtrafikssituationen i några minuter, sedan var det i princip tyst en stor del av den timme som vår färd tog. När vi nästan var framme vid Gullmarsplan vaknade den bekanta till liv.

Den bekanta: (drar efter andan, utbrister) Åh nej!
Jag: (frågande) Vaddå?
Den bekanta: Jag har glömt stänga av min dator!
Jag: (fattar ingenting) Ehh.. jaha..
Den bekanta: (upprörd) Men.. vad ska jag göra nu?
Jag: (fattar fortf ingenting) Det är nog ingen fara..
Den bekanta: Jag klarar inte det här.. tänk om den börjar brinna!
Jag: Eh.. det tror jag inte.. jag har min dator på standby hela tiden, jag brukar bara stänga locket..
Den bekanta: (höjda ögonbryn) Men det är väl farligt.. (upprörd röst, flackande blick) Detta klarar inte jag, jag måste åka hem.
Jag: Ehh, okej.. Men jag tror inte att det är någon fara, man kan ha en dator på standby.
Den bekanta: Nej det går inte, jag är livrädd för el, jag kan inte ens ha en platta på på morgonen om jag ska gå hemifrån sen.
Jag: (börjar förstå vidden av tvångstanken) Okej..
Den bekanta: (reser sig upp) Jag måste av.. (banar väg genom trängseln, stressad) Hejdå...
Jag: Hejdå..
Den bekanta: (kliver av bussen och börjar gå söderut)

Om en har suttit i nästan en timme på en ersättningsbuss i det värsta snöovädret i Sverige på 20 år och en då känner att en måste vända och åka hem på grund av att datorn inte är avstängd, jag tänker att då, då har en ta mig fan seriösa problem.

Har ni saknat mig?

Dum fråga. Såklart ni har. Jag är tillbaka nu.

Sedan jag sist skrev har mycket handlat om att överleva vargavintern och den kämpighet som det innebär. Det har typ känts som Melissa sjunger, ersätt orden 'min gitarr' med 'mitt tangentbord' och texten är faktiskt mitt i prick, på ett nästan kusligt vis. Men i dag töar det, jag väljer att tolka det symboliskt. Nu vänder det. Våren kommer snart och ett piggare och gladare liv med den. Så måste det bli. För att förstärka denna symboliska känsla har jag i dag beslutat att jag numera återigen är en person som bloggar. Ett beslut som känns en smula stapplande men ändå helt rätt.