Jag åtnjuter heteroprivilegier nuförtiden.
Som ni alla vet bor jag i en förort, det är fint på många vis men i en viss del av förorten brukar det vara en smula stökigt på nätterna. Tänk kvarterskrog med relativt öppet dealande med droger utanför. I helgen promenerade jag och Han den heta hem till mig, just den vägen, mitt i natten. Någonstans under vägen tar han min hand, inget konstigt med det, det är ju så en gör när en dejtar, en går hand i hand.
Min omedelbara reaktion, min ryggradsreaktion, blev dock inte "å vad nice, jag har någon att hålla i handen". Nej. Istället reagerar jag instinktivt och inom loppet av en halv sekund hinner jag tänka "nej, detta går inte, det är en hotbild här, detta är farligt". Reaktionen kom verkligen från ryggraden, väldigt instinktivt och var så stark att jag nästan var på vippen att släppa hans hand när nästa insikt slog mig: Detta är inte ett dugg farligt, tvärtom, det är tryggare för mig att hålla honom i handen i den här situationen än vad det är att släppa.
Stört. Eller hur? STÖRT!
Jag är på riktigt, förbannat jävla upprörd. Dels för att detta gör det så tydligt att samhället verkligen är fucked up men också för att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera detta privilegium som jag plötsligt har tillgång till bara sådär. Jag är inte van vid det, tvärtom. Jag är van vid att vara vaksam när jag är fysisk med en dejt/partner i det offentliga rummet. Jag är van vid att riskbedömma och att vara på min vakt. Jag är van vid att folk glor och frågar om jag är lesbisk.
Ingen glor och frågar om jag är hetero. Ingen.
Det offentliga rummet är plötsligt öppet. Så borde alla få ha det. Alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar