Kära läsare!

Ni som fortfarande tålmodigt klickar in här varje dag. Ni som den senaste veckan har legat sömnlösa och undrat var jag håller hus, varför jag inte uppdaterar den här satans bloggen någon jävla gång. Jag kan nu stilla er oro och tala om att er väntan är över. Här kommer en uppdatering av vad jag har haft för mig den senaste typ veckan.

För det första har jag nyttjat kollektivtrafiken så det står härliga till. På det sätt som en bara nyttjar kollektivtrafiken om en har hookat upp med en heting som envisas med att bo på andra sidan stan. Hej och hå vad det är roligt att åka tunnelbana. Inte. Tunnelbaneresande på sommaren betyder tydligen neddragen trafiktäthet på grund av renoveringar. I alla fall på min linje. Väldigt ovärt om ni frågar mig.

Ovanstående tunnelbaneirritation i kombination med vissa familjeförpliktelser, såsom att minst en gång årligen besöka mormor, fick mig att i går fatta beslutet att förflytta mig söderut i landet. Dagen i dag har jag ägnat åt att valla runt min förvirrade mor i den lilla staden. Nedanstående dialog får illustrera hur det gick.

Mamma: Nu har jag tappat bort lappen som jag skrev med allt som jag skulle komma ihåg..
Jag: (suckar) Du är så förvirrad..
Mamma: Jag vet..
Jag: Börjar du bli dement?
Mamma: Ja, ibland tror jag det..

Jag har haft ont i mitt ena öra den senaste veckan också. Jajjemen, ont i örat, big time. Så ont att jag ett tag trodde att det skulle ramla av. När det inte gjorde det började jag överväga amputation. Efter vissa invändingar från mina närstående släppte jag dock den tanken och gick till läkaren istället. Numera vet jag hur det känns att ha en kraftig inflammation i hörselgången och även att en sådan behandlas med kortisonpipetter som en trycker in i örat två gånger dagligen. Detta har även gett mig möjligheten att undersöka vilken typ av smärtlindring som är mest effektiv när det kommer till just kraftiga inflammationer i hörselgångar. Om någon av er någon gång drabbas av detta aber kan jag tala om att två alvedon och en ipren i kombination ger precis samma smärtlindrande effekt som två citodon.

Ovanstående vidrighet har gjort att min högra hjärnhalva har varit en smula avdomnad den senaste veckan (den kvicktänkta kan nu räkna ut att det var mitt högra öra som var infekterat). Och bloggen har varit död. Jag tänker att detta måste betyda att det är i min högra hjärnhalva som min bloggådra sitter. Tur för er att kortisonet börjar ge effekt.

Just det. Nu var det på vippen att jag glömde det viktigaste av allt. Jag har, som den goda kollektivhusmor jag är, bakat 80 kanelbullar också. Ett extremt vinnande koncept om en vill frambringa uppskattande hummanden och lyriska blickar hos den skara människor som står en närmast.