Målmedvetenhet

Jag har blivit sämre och sämre på att privatblogga, tycker ni inte? När jag i begynnelsen började blogga tyckte jag att det var just privatbloggandet som var roligt. Det var någonting visst med att fläka ut sitt privatliv i ett offentligt rum och inte minst, att få glada tillrop och direkta reflektioner på utfläkandet i form av kommentarer. Jag avhandlande dejtinghistorier, mina känslor för personer som fick mig att rodna, separationsångest och ensamhetsfobi på löpande band och jag älskade det, verkligen.

Men någonstans under vägen valde jag att göra mitt bloggande mer och mer ickeanonymt. Det har lett till att jag inte riktigt vågar privatblogga längre. Det är för många som vet vem jag är som läser. Så många att det ganska markant begränsar vad jag kan skriva om. Denna insikt slog mig idag och gjorde mig faktiskt lite ledsen.

Så vad göra? Att starta en ny helt anonym blogg känns inte aktuellt. Orka etablera en ny blogg liksom, det tar fan etthundratusen år. Alternativet är att fortsätta i samma gamla goda stil som jag gjort ett tag nu, det vill säga att fortsätta rolighetsblogga med inslag av privata fragment. Sagt och gjort, så får det bli. Vad kan jag då bjuda på för privata fragment idag undrar förstås ni. Håll till godo kamrater, nu kommer det. Relationer blir ämnet.

Relationer förresten. Fel ordval. Möten får det bli. Möten.

Mänskliga möten är nog det som fascinerar mig mest av allting här i livet. I synnerhet den typ av möten där jag från början "bara vet" att jag och den andra människan har någonting gemensamt. Samma språk. Lika. Eller i vissa fall, att den andra människan har någonting jag behöver. En ny insikt kanske, eller en viss typ av energi som i de flesta fall är svår att sätta fingret på. När jag träffar den typen av människor vet jag på en gång att människan i fråga ska vara med mig på något sätt, att vi ska göra någonting stort tillsammans. När detta händer, ungefär en gång vartannat år, bestämmer jag mig alltid inom fem minuter. Det är vad det tar för mig att scanna av en ny person och jag har i princip aldrig fel.

De senaste tre-fyra åren har jag träffat på två personer av denna speciella typ. Den första dök upp för ungefär ett par år sedan. Det fallet var speciellt av den anledningen att jag redan innan vi hade träffats hade en tydlig föraning om att nu kommer det att dyka upp en person som ska vara med mig, en person som kommer visa sig vara klockren. Sedan dök han upp och jag visste direkt att det var han. Två minuter tog det, inte mer. I dag är han med mig, inte exakt på det sätt jag skulle önska, men det duger för nu.

För ungefär ett halvår sedan dök nästa person i samma kaliber upp från ingenstans och överrumplade mig med sitt svala sätt och sin inkännande blick. Attraktion var det inte, den saken var klar. Inte i något av fallen har det handlat om attraktion. Detta är någonting annat. Någonting som får min gamla newageådra att skrika karma, past life och själsgrupp så att det ekar mellan mina tinningar. Att hen skulle vara med mig var solklart redan efter.. ja.. två minuter igen. I dag är hen med mig, på ett sätt som kanske inte är det jag skulle föredra, men ändock ett sätt som får duga för nu.

Det mest fascinerande med personer av denna typ är att de inte förstår sin egen extraordinära härlighet. De är makalöst fantastiska, de besitter en ödmjukhet som inga ord kan beskriva och de har utstrålning som få men de förstår det inte. De förstår det verkligen inte. Otroligt.

En av mina missioner framöver kommer att bli att jobba på den där formuleringen "duger för nu". Den är på tok för torftig och måste styras upp. "duger för nu" ska ersättas med "precis på det sätt jag vill". Arbetet är redan påbörjat och kommer att slutföras om det så blir det sista jag gör.

Dagen ord: Målmedvetenhet.