Så fucking jävla lycklig

Ibland slår det mig hur vansinnigt bra jag har det.

Jag bor i staden jag vill bo i. Jag har vänner som är så fantastiska att ord inte finns för att beskriva dem. Jag har ett jobb som jag verkligen älskar, även de dagar som är sega älskar jag det verkligen. Dessutom har jag en lägenhet som är fullkomligt oslagbar. Jag har terapeutat mig och på så sätt kommit fram till massor av saker gällande hur jag vill leva mitt liv och hur jag vill att mina relationer ska se ut, detta omsätter jag sedan ett år tillbaka i praktiken.

Det går sällan en hel dag utan att jag skrattar så att jag kiknar. Jag mår helt enkelt genuint riktigt jävla bra. Visst skulle lite mer pengar och ett regelbundet sexliv sitta fint, men i det stora sammanhanget som just nu är mitt liv känns det inte som speciellt stora problem alls, i synnerhet inte när jag jämför med hur mitt liv såg ut för några år sedan.

Skulle jag få frågan "är du lycklig" skulle jag tveklöst svara ja.

I dag har jag funderat på om det finns någonting som jag verkligen saknar. Mer pengar och ett regelbundet sexliv var, som jag nämnde i tidigare stycke, det enda jag kom fram till. När detta konstaterande hade landat översvallades jag av ett lyckorus av euforisk karaktär.

Jag är på fucking topp just nu. Jag inser det. Jag lever det. Och jag älskar det. Det är lätt det coolaste jag har varit med om i hela mitt liv. Folk är så jävla olyckliga hela jävla tiden men jag är det inte. Det är så coolt att min hjärna slår knut på sig själv när jag tänker på det.

Fortsätter det så här länge till kommer jag att drabbas av både storhetsvansinne och hybris. Det kanske i och för sig är två olika ord för ett och samma fenomen. Men skit samma, ni fattar vad jag menar.