Apropå symbiosrelationer

I veckan fick jag veta att en person som under en tid ingick i skaran som jag skulle kalla för mina kompisar, men som numera inte hör av sig till mig trots att vi har bestämt att vi ska ses och bollen ligger hos henom, med största sannolikhet inte hör av sig till mig längre på grund av någon form av symbios.

Jag: [x] hör inte av sig till mig längre, jag har sagt att jag gärna ses och så, men nu skiter jag i vilket.
Uppgiftslämnaren: Jaha.
Jag: Ja, jag orkar faktiskt inte, jag la faktiskt medvetet över bollen på henom, typ "hör av dig när du har tid, jag ses gärna" för att se vad som skulle hända och det hände ingenting.
Uppgiftslämnaren: Jag tror att hen är mycket med [x:s partner].
Jag: Jaha... vaddå, hela tiden eller?
Uppgiftslämnaren: Ja, så fort de är lediga är de nog med varandra.
Jag: (håller tillbaka ett asgarv och gör om det till ett leende) Jaha.. på så vis, jaja, jag skiter i vilket nu hur som helst men man blir ju lite trött. Om man inte vill ses kan man ju säga det eller i alla fall svara undvikande... men skit samma..
Uppgiftslämnaren: Ja, jo, det kan man tycka.

Vad fan är det med folk och deras symbiosrelationer?

Den bittra sanningen är att jag vet. Jag, om någon, vet vad det handlar om. Majoriteten av mina relationer har osat symbios och jag är alltid den som genom åren har fått höra meningen "jag tycker att det går för fort". Jag är den som gång på gång på gång har tappat bort mitt eget liv och min egen identitet till förmån för mina partners liv.

I dag vet jag exakt varför jag gjorde så. I dag vet jag också att jag aldrig kommer att göra så igen. Det tog mig åtta år av destruktiva relationer som avlöste varandra, ett halvårs extremt intensiv terapi, ett års ensamboende i en skokartong och oändligt många tårar att bryta det mönstret en gång för alla. Så jag vet, när det kommer till vad som händer med en människa i en symbiosrelation och varför en väljer symbiosrelationer så vet jag fan vad jag snackar om.

Numera får jag en tudelad känsla av både lättnad och sorg varje gång jag hör talas om eller iakttar symbiosrelationer.

Jag känner sorg för de människor som väljer att leva på det sättet, för att det är sorgligt. Att inte ens kunna ta en fika med en kompis på grund av att en väljer att vara med sin partner under all ledig tid en har, det är ingenting annat än sorgligt.

Jag känner lättnad för att jag tagit tag i mig själv och brutit symbiosmönstret en gång för alla. Det är en av de absolut bästa saker jag gjort i hela mitt liv faktiskt (terapi is the shit) och det är en oerhörd lättnad att inse det. Jag kommer aldrig någonsin igen att leva i en relation som innebär att jag inte kan umgås med mina vänner för att min partner i alla lägen går före allt annat. Aldrig mer. Lucky me.