Remember who you are

I dag vid lunchtid frågade en vän mig om jag vill följa med henne till en speciell plats i helgen. Vi har inte pratat om just den platsen på väldigt länge och jag har inte varit där på.. ännu längre.

Det handlar om en plats där jag tillbringade mycket tid under en oerhört svart period i mitt liv. En andlig plats, som höll mig uppe, fick mig att andas, behålla hoppet och som varje vecka påminde mig om att den dagen då en glömmer bort vem en är, då är en illa ute. En vacker plats.

Ett par timmar senare träffade jag en helt annan person som berättade att hen var på väg till samma plats, just i dag. Det skulle bli hens första besök på den vackra platsen. Jag lovprisade, kände ett sting av vemod och vandrade tillbaka i mina minnesbilder, tillbaka till mitt första besök på den vackra platsen. Ett besök som fick mig att fullständigt bryta ihop så att tårarna sprutade och vägrade att ge vika trots tappra försök från mitt intellekt att få dem att stanna bakom mina ögon snarare än att rinna ut genom dem. Någon sa "remember who you are" den gången och det har inte gått en dag sedan dess då jag inte, på ena eller andra sättet, har tänkt på de orden.

Ytterligare ett par timmar senare publicerar en av mina favoritbloggare ett inlägg som påminner så pass mycket om den vackra platsen att det skulle förvåna mig om hen inte har varit där, just där, på den vackra platsen.

Någon slump har jag aldrig trott på.

Slutsats: Jag måste gå dit. Snart. Varför vet jag inte, men någonting säger mig att det kommer att visa sig. Det brukar göra det. Känslan kan närmast beskrivas med orden bubblande och pirrig. Jag ser fram emot det, mycket.